Søndag Aften
In Association with Amazon.com

FRITEKSTSØGNING
Søg blandt over 500 artikler


Støttet af Kulturministeriets bevilling til almenkulturelle tidsskrifter


april 1998


Penningen och anden


CulturCronik:

Af  Lars Gustafsson


Flera pristeoretiker, från Alexander Bryan Johnson på 1840-talet till Josef Dorfmann och andra samtida ekonomer, har försökt se penningen och vad därtill hör som ett infomationssystem.Och naturligtvis ett av de mest avancerade och raffinerade informationssystem som någonsin funnits.De socialistiska planekonomiernas flagranta misslyckanden visar hur omöjligt det är att förutse tillgång och efterfrågan i ett ekonomiskt system där prissättning och fria transaktioner inte får styra cirkulationen genom den täta och konstanta ström av informationer som bara penningekonomin gör möjlig. Drömmen om en penninglös ekonomi är förmodligen drömmen om en ekonomi utan människor.


Penningväsende, räntor, krediter och priser är med andra ord ett mycket informationstätt och ytterst artikulerat sätt att tala om komplicerade och egentligen inte för ett enskilt förnuft överblickbara relationer mellan människor, med andra ord: om livet.
Om någon i en frågesport bads hitta ett svar till den beskrivningen skulle hon naturligtvis svara: skönlitteraturen.Är inte detta exakt vad vi väntar oss av litteratur? Att den skall skapa utblick över de oöverskådliga enskilda liven åtminstone ytligt sett är de mycket olika varandra och befinner sig möjligen i något slags subtilt konkurrensförhållande.
Båda systemen berättar vad de vet: om institutioner, stater, historiska epoker, men också om personer.Om vi vill veta något om Kung Gustav Vasa kan vi gå till Kjellgrens och Naumanns opera med samma namn. Men vi kan också ta reda på hur silverpriserna varierade i intervallet mellan Kristian den II:s tid som svensk regent och kungens död år 1560.
Båda är intressanta berättelser. Motsäger de varandra? Kan de motsäga varandra? Eller tillhör de diskurssystem som är så fundamentalt olika varandra att de helt enkelt inte kan producera motsägelse? Det finns ingen möjlighet att beskriva en inflation i kemiska formler och vi kan inte alls beskriva färger som som elektromagnetiska svängningar i registret mellan 400 och 700 nanomillimeter, även om neurologiskt okunniga filosofer fortfarande nvisas med att påstå det. Diderot liknade den mänskliga kunskapen vid en schweizerost och hade förmodligen alldeles rätt i det: den är inte homogen.

Jag skall också i det följande behandla ämnet Geist und Geld ur ett perspektiv som huvudsakligen är författarens. Jag är naturligtvis fullt medveten om att det finns andra former av "Ande" - vad nu det kan vara för någonting - och att man säkert kan säga en rad intressanta saker till exempel om religion och pengar om man har kunskaperna, men jag tänker envist hålla mig till det enda område där jag har nagot som liknar en verklig sakkunskap, nämligen litteraturen. I min livstid har jag hunnit vara litteraturkritiker, författare och medarbetare i ett ganska stort och aktat bokförlag och dessutom har jag suttit i ett par stipendienämnder som delar ut pengar till författare på mer eller mindre rationella grunder.
Det finns ett gammalt uttryckssätt, jag tror att det härstammar från Londons pigga och livliga förlagsvärld på tjugotalet, som säger att när en författare träffar sin förläggare ser han en svårartad och känslolös kapitalist framför sig. När förläggaren nagot senare samma dag träffar sin bankkontakt för att ta upp ett nytt lån för att kunna trycka höstens böcker, ser bankiren en hopplös optimist och en totalt desorganiserad bohem framför sig. Det kan ligga något i detta. De flesta författare, i varje fall i min omgivning i Sverige på sextio- och sjuttiotalen, hade sällan tillfälle att träffa några andra kapitalstarka personer än förläggare, och de var i många avseenden atypiska representanter för penningen.


"Blotta tanken på den där metallen gör mig till en vulkan" sjunger Figaro i Första Akten av "Barberaren i Sevilla".
Det anses inte fint att ha ett så lidelsefullt förhållande till guldet. Så får man förhålla sig till kärleken,  fosterlandet och hämnden, traditionella handlingsmotivationer i operasammanhang, men inte till guld. Man skriver inte för pengar. Och framförallt - idén att guldet skulle kunna vara en djup och stark inspirationskälla till kreativ verksamhet är naturligtvis politiskt inkorrekt.
Figaros intresse för honoraret är med nöd och näppe acceptabelt eftersom han när allt kommer omkring ändå är en opera buffafigur. Med Alberich i Rhenguldet är det värre.Vad är det som gör honom så förfärligt dålig?
Om man får följa Wagners egna tankar är det att han offrar kärleken för guldet.Denna gestalt är skapad av en konstnär som själv hade en lysande förmåga att ta fram pengar och att sätta dem i produktivt arbete för sin egen konst.
Det har alltid funnits konstnärer som har förstått att röra sig med de stora pengarna. Förr finner man dem framförallt bland målare och arkitekter. Numera är det kring filmbranschen som de riktigt stora pengarna rör sig. Hur mycket pengar kan en Palladio ha omsatt i sin karriär? Författaryrket i dess normalitet har aldrig varit särskilt lönande. Det är sant att en och annan amerikansk eller europeisk succéförfattare, en Tom Clancy eller en Henry Michener, under sin livstid kan ta in betydande summor, liksom de stackars manusförfattare som - inte olikt fångna prinsar innestängda i tornet hos elaka farbröder i gångna tiders dystra sagor - sitter innestängda i bungalows i Hollywood och i åratal skriver och skriver om sina alltmera urblekta och alltmera politiskt korrekta filmmanuskript. Ibland i decennier utan att någonsin se dem förverkligade pa duken. Ett öde som man väl knappast önskar ens sin värste ovän.
Detta är extrema typer av författare som tjänar mycket pengar, dock sällan så mycket som en verkligt bra arkitekt och knappast ens jämförbart med vad en skicklig derivativhandlare eller en partner hos Salomon Brothers är van att röra sig med. Jag tror att det var den kvicke Hans Magnus Enzensberger som en gång påpekade att ett nobelpris sällan räcker till mera än en någorlunda stor egendomsvåning i Paris eller München.
Det är möjligt att man numera kan få något litet större än det vanliga eftersom nobelprisen har vuxit överraskande snabbt på senare år.
Men själva sättet att resonera förefaller mig sunt: det återställer proportionerna i en värld där penningen verkligen sedan länge håller ett betydande försprång mot anden.
När jag tänker på min egen erfarenhet och den erfarenhet som över huvud taget präglat svenska författare bland mina jämnåriga slås jag av hur utomordentligt litet vi visste om pengar, hur utomordentligt förnöjsamma vi var, och vilka futtiga små stipendiesummor vi avundades varandra.
Det hela kan nästan påminna om två hemlösa gubbar som övernattar på ett av tunnelbanans ventilationsgaller i Stockholm och där ene avundas den andre hans torra strumpor. Det finns förvisso lägen där ett par torra strumpor är så mycket värdefullare än ett par våta, men avund i sådana situationer ter sig likafullt skäligen malplacerad.
Våra böcker såldes i minimala upplagor och vår verksamhet hölls till stor del igang med hjälp av otaliga små stipendier från stat och stiftelser. Dessa olika nämnders och kommittéers beslut, som normalt brukade meddelas i slutet av boksäsongen strax före jul emotsågs med betydligt större intresse än förläggarnas försäljningssiffror som endast i enstaka lyckliga fall nådde upp till de givna förskotten. Vi tillhörde i hög grad en subventionerad litteratur, men subventionerna var verkligen inte särskilt stora. Vid Penklubskonferenser, internationella författarmöten och liknande evenemang kunde de unga svenska författarna och författarinnorna, som vid sådana tillfällen höll ganska hårt fast om sina dagtraktamenten eftersom de var skattefria och föreföll jättelika i förhållande till normala levnadsförhållanden storögt se, dels sovjetiska litteraturstorheter stiga in och ut ur ambassadlimousinerna, dels se den självklara lätthet med vilken amerikanska succeförfattare rörde sig över världens tiljor. Det var litet svårt att tänka sig att man tillhörde samma profession som dessa statssubventioneringsens, respektive marknadens gödkycklingar. Jag har inget minne av att över huvud taget ha tjänat några pengar på någon bok innan "Familjefesten" hamnade i en bokklubb.
Nej, det såg inte särskilt lätt ut att försörja sig som allvarligt sinnad ung svensk författare år 1958 när jag på allvar debuterade.Och förmodligen har det blivit betydligt svårare sedan dess.
En tidig upptäckt var den att det var så mycket lättare att tjäna pengar i snårskogen runtomkring litteraturen än i litteraturen själv.En artikel om en diktsamling i Expressen eller Svenska Dagbladet inbragte som regel mera pengar än vad diktsamlingens författare som helhet kunde förtjäna på sin bok. Det var mera lönande att skriva litteraturkritik än att skriva litteratur, vilket fick ganska många av oss att börja med det, trots att det i jämfört med riktigt författarskap för de flesta av oss tedde sig som ett ganska tråkigt och dessutom skäligen meningslöst arbete. Ännu bättre ekonomiska utsikter hade naturligtvis den som lyckades nästla sig in i ett bokförlag - som redaktör eller lektör.
Det kunde, om man såg till de ekonomiska kompensationerna, faktiskt se ut som om världen vore inrättad för att i görligaste man avhålla människor från att skriva och publicera skönlitteratur. Idén att låta sig vulkaniskt inspireras av guldet tedde sig inte särskilt aktuell under sådana förhållanden.
Och denna tingens ordning rymde förvisso en viss dyster rationalitet. Numera, när bokförläggarens uppgifter som tryckare och distributör ganska enkelt skulle kunna övertas av författarna själva med hjälp av de verktyg som den moderna informationsteknologin ställer till förfogande, blir det alltmera synligt att en av förläggarens väsentligaste uppgifter är att välja bort manuskript, att skydda oss fran floden av meningslösa eller undermaliga texter.
Kort sagt, för att utöva ett yrke var vi alltid tvungna att utöva ett eller två andra. Själv har jag hela mitt liv övervintrat på det sättet.Jag har varit journalist och universitetsprofessor och det har i sprickorna och pauserna gett mig möjligheten att i ett lugnt och ganska behagligt tempo skriva ett antal skönlitterära böcker. Jag klagar inte:detta slags arrangemang gör en mera vidsynt och förmodligen också mera erfaren än om man enbart sitter hemma och försöker vara talangfull. I själva verket är det en för mig nästan ofattbar situation: detta att dag efter dag och månad efter månad sitta hemma och skriva böcker som man förmodas ta ut ur sin aldrig sinande fantasi.
Litteraturen tenderar att bli vitalare, också mera informativ i sådana epoker där författarna tvingas ut på fältet och blir lätt pinsamt introvert, steril eller tillbakablickande om de i alltför stor utsträckning ges möjlighet att sitta hemma och vara geniala.
Mellan Zolas "La Bête Humaine" och Peter Handkes "Das Jahr im Niemandsbucht" är det ganska lätt att välja. Man har en bestämd känsla av att Zola har vistats utomhus under arbetet på sin roman. Han har klättrat upp på de jättelika lokomotiven och han har sett ett ställverk i arbete.

Vilken slutsats skall man nu dra av dessa reflektioner? Kanske,att "tryggade arbetsförhållanden" inte är särskilt vanliga hos författare och att de möjligen inte heller är önskvärda. Författare förefaller som regel blir intressantare om de har utövat eller fortfarande utövar ett annat yrke. Ekonomisk vinning kan knappast vara drivkraften eller den väsentliga drivkraften för särskilt många författarskap, eftersom det är så kolossalt mycket lättare att förtjäna, låt oss säga 100 000 dollar som nybörjare i en advokatfirma eller hos en börsmäklare än vad det är för en författare att tjäna tio procent av denna summa på en roman. En följd av det förhållandet att litterärt arbete knappast alls lönar sig är att författare normalt visar stor naivitet när det kommer till pengar (Jag har känt några undantag, ett av dem var Max Frisch, som mycket riktigt i en tidigare tillvaro hade varit arkitekt och byggmästare. Det hör till historien att Max Frisch inte sällan begagnade sina överlägsna insikter till att hjälpa sina kolleger, inte minst Uwe Johnson, som tidvis hade det ganska knappt under det över decennier utdragna arbetet på "Jahrestage".)
Det har sagts att de flesta amerikaner inte har någon riktig uppfattning om skillnaden mellan en miljon och en miljard, och något liknande kan förefalla gälla de flesta författare. När de nagon enstaka gång ger sig in på att skildra affärsmän är det oftast som bovar och sällan som några moderna bovar utan snarare något slags adertonhundratalstyper i redingot, cylinderhatt och cigarr som framträder ur texten.
Om modern optionshandel, om derivativer av olika slag och om optioner har de ingen aning. Och framförallt har de ingen aning om hur verkligt stora penningsummor ser ut, hur de hanteras eller vem som dem. Detta leder till en intressant brist; bortsett fran en del mycket journalistiskt och industriellt inriktade författare som skriver tegelstensromaner för flygplatsernas bokhandlar och liknande tråkiga ställen finns det knappast en förnuftig författare eller författarinna som skildrar denna viktiga och allt mer inflytelserika sektor av det moderna livet. Världsekonomins globalisering, nationalstaternas och nationalbankernas avtagande makt i den stora förvandlingsprocess som informationsteknologi och moderna ekonomiska instrument skapar, har ingen riktig litterär skildrare. Inte ens de djupa sociala problem som det moderna högskattesamhället skapar med sin rundgang av orimliga skatter och bidrag har funnit sin Balzac eller Zola.
Sanningen är att i en stor del av den moderna litteraturen är penningen som litterärt ämne ett tabu och författarna föredrar att sysselsätta sig med kärleken, religionen och förflutenheten. Om detta blir en lång historia kommer det förmodligen att leda till litteraturens marginalisering.


Redogörelser för transaktioner i litteratur är som regel mycket enkla och schematiska. Påfallande är Thomas Manns intresse för Konsul Buddenbrooks affärer: vi får under romanens gång veta inte bara att utan också hur konsuln till sist hamnar på obestånd (och författarens noggranna kalkyler finns bevarade i arbetsjournalerna): Konsul Thomas Buddenbrook startar med 157 000 Thaler. Han tar hem 350 000 i hemgifter från sina två äktenskap, gör en handelsvinst på 42 000 och bygger oklokt ett alldeles för stort och påkostat hus som kostar honom 100 000. Han tar in 40 000 på sitt gamla hus och tar tillbaka 20 000 genom att sälja en del av sitt nya. En affärsfärlust på 80 000 minskar hans kapital till 429 000. Ett skeppsbrott med ett av misstag oförsäkrat fartyg och en misslykad spekultion i en växande gröda som slås ned av en hagelskur leder till en bankruttsituation.
Penningen har hos Thomas Mann en verklig existens, en substantialitet
som den saknar hos många andra författare. Ett roligt exempel är Paul Valerys lilla roman M. Teste, där vi får lära oss att huvudpersonen livnär sig genom små eleganta aktiespekulationer. En konst som mången säkert skulle vilja lära sig. Sanningen, hur man än vrider och vänder på förhållandena, är att det är ganska ovanligt att penningen, som transaktion, som informationssystem, som ständigt närvarande realitet, tillmäts den roll i litteraturen som den spelar i verkligheten.
En vanlig orsak till problem i filosofin är att representationen förväxlas med det representerade, och förmodligen bygger många missförstand om guldet på en liknande förväxling. Kilometermätaren i bilen kan mäta upp stora avstand, men dessa stora avstand ligger inte upprullade inne i den lilla manicken. Man behöver inte vara mycket aktiv för att bli rik eller åtminstone ha höga inkomster. Men i instrumentet göms möjligheten att över huvud taget veta något om en av världens dimensioner.


Lars Gustafsson

lars gustafsson

Læs også Jan Kjærstad: Litteraturens mulighet

og Knud Vilby: Den digitale test af sproget

Se Lars Gustafsson

Søndag Aften 0498

Må gerne kopieres eller citeres med angivelse af Søndag Aften som kilde.

[Næste artikel]

 



Samlet oversigt over
CulturCronikker 1997-2007





 




arkitektur & design | biblioteker | film | internet | kunst | litteratur | musik | teater & dans

colofon | | links | søg | debat | gæstebog | nyhedsbrev | @ -mail til redaktionen

© 1997- Søndag Aften. All rights reserved.