CulturCronik:
Af Lars Gustafsson
Flera pristeoretiker, från Alexander Bryan Johnson på 1840-talet till Josef Dorfmann och
andra samtida ekonomer, har försökt se penningen och vad därtill hör som ett
infomationssystem.Och naturligtvis ett av de mest avancerade och raffinerade
informationssystem som någonsin funnits.De socialistiska planekonomiernas flagranta
misslyckanden visar hur omöjligt det är att förutse tillgång och efterfrågan i ett
ekonomiskt system där prissättning och fria transaktioner inte får styra cirkulationen
genom den täta och konstanta ström av informationer som bara penningekonomin gör
möjlig. Drömmen om en penninglös ekonomi är förmodligen drömmen om en ekonomi utan
människor.
Penningväsende, räntor, krediter och priser är med andra ord ett mycket
informationstätt och ytterst artikulerat sätt att tala om komplicerade och egentligen
inte för ett enskilt förnuft överblickbara relationer mellan människor, med andra ord:
om livet.
Om någon i en frågesport bads hitta ett svar till den beskrivningen skulle hon
naturligtvis svara: skönlitteraturen.Är inte detta exakt vad vi väntar oss av
litteratur? Att den skall skapa utblick över de oöverskådliga enskilda liven
åtminstone ytligt sett är de mycket olika varandra och befinner sig möjligen i något
slags subtilt konkurrensförhållande.
Båda systemen berättar vad de vet: om institutioner, stater, historiska epoker, men
också om personer.Om vi vill veta något om Kung Gustav Vasa kan vi gå till Kjellgrens
och Naumanns opera med samma namn. Men vi kan också ta reda på hur silverpriserna
varierade i intervallet mellan Kristian den II:s tid som svensk regent och kungens död
år 1560.
Båda är intressanta berättelser. Motsäger de varandra? Kan de motsäga varandra? Eller
tillhör de diskurssystem som är så fundamentalt olika varandra att de helt enkelt inte
kan producera motsägelse? Det finns ingen möjlighet att beskriva en inflation i kemiska
formler och vi kan inte alls beskriva färger som som elektromagnetiska svängningar i
registret mellan 400 och 700 nanomillimeter, även om neurologiskt okunniga filosofer
fortfarande nvisas med att påstå det. Diderot liknade den mänskliga kunskapen vid en
schweizerost och hade förmodligen alldeles rätt i det: den är inte homogen.
Jag skall också i det följande behandla ämnet Geist und Geld ur ett perspektiv som
huvudsakligen är författarens. Jag är naturligtvis fullt medveten om att det finns
andra former av "Ande" - vad nu det kan vara för någonting - och att man
säkert kan säga en rad intressanta saker till exempel om religion och pengar om man har
kunskaperna, men jag tänker envist hålla mig till det enda område där jag har nagot
som liknar en verklig sakkunskap, nämligen litteraturen. I min livstid har jag hunnit
vara litteraturkritiker, författare och medarbetare i ett ganska stort och aktat
bokförlag och dessutom har jag suttit i ett par stipendienämnder som delar ut pengar
till författare på mer eller mindre rationella grunder.
Det finns ett gammalt uttryckssätt, jag tror att det härstammar från Londons pigga och
livliga förlagsvärld på tjugotalet, som säger att när en författare träffar sin
förläggare ser han en svårartad och känslolös kapitalist framför sig. När
förläggaren nagot senare samma dag träffar sin bankkontakt för att ta upp ett nytt
lån för att kunna trycka höstens böcker, ser bankiren en hopplös optimist och en
totalt desorganiserad bohem framför sig. Det kan ligga något i detta. De flesta
författare, i varje fall i min omgivning i Sverige på sextio- och sjuttiotalen, hade
sällan tillfälle att träffa några andra kapitalstarka personer än förläggare, och
de var i många avseenden atypiska representanter för penningen.
"Blotta tanken på den där metallen gör mig till en vulkan" sjunger
Figaro i Första Akten av "Barberaren i Sevilla".
Det anses inte fint att ha ett så lidelsefullt förhållande till guldet. Så får man
förhålla sig till kärleken, fosterlandet och hämnden, traditionella
handlingsmotivationer i operasammanhang, men inte till guld. Man skriver inte för pengar.
Och framförallt - idén att guldet skulle kunna vara en djup och stark inspirationskälla
till kreativ verksamhet är naturligtvis politiskt inkorrekt.
Figaros intresse för honoraret är med nöd och näppe acceptabelt eftersom han när allt
kommer omkring ändå är en opera buffafigur. Med Alberich i Rhenguldet är det
värre.Vad är det som gör honom så förfärligt dålig?
Om man får följa Wagners egna tankar är det att han offrar kärleken för guldet.Denna
gestalt är skapad av en konstnär som själv hade en lysande förmåga att ta fram pengar
och att sätta dem i produktivt arbete för sin egen konst.
Det har alltid funnits konstnärer som har förstått att röra sig med de stora pengarna.
Förr finner man dem framförallt bland målare och arkitekter. Numera är det kring
filmbranschen som de riktigt stora pengarna rör sig. Hur mycket pengar kan en Palladio ha
omsatt i sin karriär? Författaryrket i dess normalitet har aldrig varit särskilt
lönande. Det är sant att en och annan amerikansk eller europeisk succéförfattare, en
Tom Clancy eller en Henry Michener, under sin livstid kan ta in betydande summor, liksom
de stackars manusförfattare som - inte olikt fångna prinsar innestängda i tornet hos
elaka farbröder i gångna tiders dystra sagor - sitter innestängda i bungalows i
Hollywood och i åratal skriver och skriver om sina alltmera urblekta och alltmera
politiskt korrekta filmmanuskript. Ibland i decennier utan att någonsin se dem
förverkligade pa duken. Ett öde som man väl knappast önskar ens sin värste ovän.
Detta är extrema typer av författare som tjänar mycket pengar, dock sällan så mycket
som en verkligt bra arkitekt och knappast ens jämförbart med vad en skicklig
derivativhandlare eller en partner hos Salomon Brothers är van att röra sig med. Jag
tror att det var den kvicke Hans Magnus Enzensberger som en gång påpekade att ett
nobelpris sällan räcker till mera än en någorlunda stor egendomsvåning i Paris eller
München.
Det är möjligt att man numera kan få något litet större än det vanliga eftersom
nobelprisen har vuxit överraskande snabbt på senare år.
Men själva sättet att resonera förefaller mig sunt: det återställer proportionerna i
en värld där penningen verkligen sedan länge håller ett betydande försprång mot
anden.
När jag tänker på min egen erfarenhet och den erfarenhet som över huvud taget präglat
svenska författare bland mina jämnåriga slås jag av hur utomordentligt litet vi visste
om pengar, hur utomordentligt förnöjsamma vi var, och vilka futtiga små stipendiesummor
vi avundades varandra.
Det hela kan nästan påminna om två hemlösa gubbar som övernattar på ett av
tunnelbanans ventilationsgaller i Stockholm och där ene avundas den andre hans torra
strumpor. Det finns förvisso lägen där ett par torra strumpor är så mycket
värdefullare än ett par våta, men avund i sådana situationer ter sig likafullt
skäligen malplacerad.
Våra böcker såldes i minimala upplagor och vår verksamhet hölls till stor del igang
med hjälp av otaliga små stipendier från stat och stiftelser. Dessa olika nämnders och
kommittéers beslut, som normalt brukade meddelas i slutet av boksäsongen strax före jul
emotsågs med betydligt större intresse än förläggarnas försäljningssiffror som
endast i enstaka lyckliga fall nådde upp till de givna förskotten. Vi tillhörde i hög
grad en subventionerad litteratur, men subventionerna var verkligen inte särskilt stora.
Vid Penklubskonferenser, internationella författarmöten och liknande evenemang kunde de
unga svenska författarna och författarinnorna, som vid sådana tillfällen höll ganska
hårt fast om sina dagtraktamenten eftersom de var skattefria och föreföll jättelika i
förhållande till normala levnadsförhållanden storögt se, dels sovjetiska
litteraturstorheter stiga in och ut ur ambassadlimousinerna, dels se den självklara
lätthet med vilken amerikanska succeförfattare rörde sig över världens tiljor. Det
var litet svårt att tänka sig att man tillhörde samma profession som dessa
statssubventioneringsens, respektive marknadens gödkycklingar. Jag har inget minne av att
över huvud taget ha tjänat några pengar på någon bok innan "Familjefesten"
hamnade i en bokklubb.
Nej, det såg inte särskilt lätt ut att försörja sig som allvarligt sinnad ung svensk
författare år 1958 när jag på allvar debuterade.Och förmodligen har det blivit
betydligt svårare sedan dess.
En tidig upptäckt var den att det var så mycket lättare att tjäna pengar i snårskogen
runtomkring litteraturen än i litteraturen själv.En artikel om en diktsamling i
Expressen eller Svenska Dagbladet inbragte som regel mera pengar än vad diktsamlingens
författare som helhet kunde förtjäna på sin bok. Det var mera lönande att skriva
litteraturkritik än att skriva litteratur, vilket fick ganska många av oss att börja
med det, trots att det i jämfört med riktigt författarskap för de flesta av oss tedde
sig som ett ganska tråkigt och dessutom skäligen meningslöst arbete. Ännu bättre
ekonomiska utsikter hade naturligtvis den som lyckades nästla sig in i ett bokförlag -
som redaktör eller lektör.
Det kunde, om man såg till de ekonomiska kompensationerna, faktiskt se ut som om världen
vore inrättad för att i görligaste man avhålla människor från att skriva och
publicera skönlitteratur. Idén att låta sig vulkaniskt inspireras av guldet tedde sig
inte särskilt aktuell under sådana förhållanden.
Och denna tingens ordning rymde förvisso en viss dyster rationalitet. Numera, när
bokförläggarens uppgifter som tryckare och distributör ganska enkelt skulle kunna
övertas av författarna själva med hjälp av de verktyg som den moderna
informationsteknologin ställer till förfogande, blir det alltmera synligt att en av
förläggarens väsentligaste uppgifter är att välja bort manuskript, att skydda oss
fran floden av meningslösa eller undermaliga texter.
Kort sagt, för att utöva ett yrke var vi alltid tvungna att utöva ett eller två andra.
Själv har jag hela mitt liv övervintrat på det sättet.Jag har varit journalist och
universitetsprofessor och det har i sprickorna och pauserna gett mig möjligheten att i
ett lugnt och ganska behagligt tempo skriva ett antal skönlitterära böcker. Jag klagar
inte:detta slags arrangemang gör en mera vidsynt och förmodligen också mera erfaren än
om man enbart sitter hemma och försöker vara talangfull. I själva verket är det en
för mig nästan ofattbar situation: detta att dag efter dag och månad efter månad sitta
hemma och skriva böcker som man förmodas ta ut ur sin aldrig sinande fantasi.
Litteraturen tenderar att bli vitalare, också mera informativ i sådana epoker där
författarna tvingas ut på fältet och blir lätt pinsamt introvert, steril eller
tillbakablickande om de i alltför stor utsträckning ges möjlighet att sitta hemma och
vara geniala.
Mellan Zolas "La Bête Humaine" och Peter Handkes "Das Jahr im
Niemandsbucht" är det ganska lätt att välja. Man har en bestämd känsla av att
Zola har vistats utomhus under arbetet på sin roman. Han har klättrat upp på de
jättelika lokomotiven och han har sett ett ställverk i arbete.
Vilken slutsats skall man nu dra av dessa reflektioner? Kanske,att "tryggade
arbetsförhållanden" inte är särskilt vanliga hos författare och att de möjligen
inte heller är önskvärda. Författare förefaller som regel blir intressantare om de
har utövat eller fortfarande utövar ett annat yrke. Ekonomisk vinning kan knappast vara
drivkraften eller den väsentliga drivkraften för särskilt många författarskap,
eftersom det är så kolossalt mycket lättare att förtjäna, låt oss säga 100 000
dollar som nybörjare i en advokatfirma eller hos en börsmäklare än vad det är för en
författare att tjäna tio procent av denna summa på en roman. En följd av det
förhållandet att litterärt arbete knappast alls lönar sig är att författare normalt
visar stor naivitet när det kommer till pengar (Jag har känt några undantag, ett av dem
var Max Frisch, som mycket riktigt i en tidigare tillvaro hade varit arkitekt och
byggmästare. Det hör till historien att Max Frisch inte sällan begagnade sina
överlägsna insikter till att hjälpa sina kolleger, inte minst Uwe Johnson, som tidvis
hade det ganska knappt under det över decennier utdragna arbetet på
"Jahrestage".)
Det har sagts att de flesta amerikaner inte har någon riktig uppfattning om skillnaden
mellan en miljon och en miljard, och något liknande kan förefalla gälla de flesta
författare. När de nagon enstaka gång ger sig in på att skildra affärsmän är det
oftast som bovar och sällan som några moderna bovar utan snarare något slags
adertonhundratalstyper i redingot, cylinderhatt och cigarr som framträder ur texten.
Om modern optionshandel, om derivativer av olika slag och om optioner har de ingen aning.
Och framförallt har de ingen aning om hur verkligt stora penningsummor ser ut, hur de
hanteras eller vem som dem. Detta leder till en intressant brist; bortsett fran en del
mycket journalistiskt och industriellt inriktade författare som skriver tegelstensromaner
för flygplatsernas bokhandlar och liknande tråkiga ställen finns det knappast en
förnuftig författare eller författarinna som skildrar denna viktiga och allt mer
inflytelserika sektor av det moderna livet. Världsekonomins globalisering,
nationalstaternas och nationalbankernas avtagande makt i den stora förvandlingsprocess
som informationsteknologi och moderna ekonomiska instrument skapar, har ingen riktig
litterär skildrare. Inte ens de djupa sociala problem som det moderna
högskattesamhället skapar med sin rundgang av orimliga skatter och bidrag har funnit sin
Balzac eller Zola.
Sanningen är att i en stor del av den moderna litteraturen är penningen som litterärt
ämne ett tabu och författarna föredrar att sysselsätta sig med kärleken, religionen
och förflutenheten. Om detta blir en lång historia kommer det förmodligen att leda till
litteraturens marginalisering.
Redogörelser för transaktioner i litteratur är som regel mycket enkla och schematiska.
Påfallande är Thomas Manns intresse för Konsul Buddenbrooks affärer: vi får under
romanens gång veta inte bara att utan också hur konsuln till sist hamnar på obestånd
(och författarens noggranna kalkyler finns bevarade i arbetsjournalerna): Konsul Thomas
Buddenbrook startar med 157 000 Thaler. Han tar hem 350 000 i hemgifter från sina två
äktenskap, gör en handelsvinst på 42 000 och bygger oklokt ett alldeles för stort och
påkostat hus som kostar honom 100 000. Han tar in 40 000 på sitt gamla hus och tar
tillbaka 20 000 genom att sälja en del av sitt nya. En affärsfärlust på 80 000 minskar
hans kapital till 429 000. Ett skeppsbrott med ett av misstag oförsäkrat fartyg och en
misslykad spekultion i en växande gröda som slås ned av en hagelskur leder till en
bankruttsituation.
Penningen har hos Thomas Mann en verklig existens, en substantialitet
som den saknar hos många andra författare. Ett roligt exempel är Paul Valerys lilla
roman M. Teste, där vi får lära oss att huvudpersonen livnär sig genom små eleganta
aktiespekulationer. En konst som mången säkert skulle vilja lära sig. Sanningen, hur
man än vrider och vänder på förhållandena, är att det är ganska ovanligt att
penningen, som transaktion, som informationssystem, som ständigt närvarande realitet,
tillmäts den roll i litteraturen som den spelar i verkligheten.
En vanlig orsak till problem i filosofin är att representationen förväxlas med det
representerade, och förmodligen bygger många missförstand om guldet på en liknande
förväxling. Kilometermätaren i bilen kan mäta upp stora avstand, men dessa stora
avstand ligger inte upprullade inne i den lilla manicken. Man behöver inte vara mycket
aktiv för att bli rik eller åtminstone ha höga inkomster. Men i instrumentet göms
möjligheten att över huvud taget veta något om en av världens dimensioner.
Lars
Gustafsson
Læs også Jan Kjærstad: Litteraturens mulighet
og Knud Vilby: Den digitale test af sproget
Se Lars Gustafsson
Søndag Aften 0498
Må gerne kopieres eller citeres med angivelse af Søndag Aften som
kilde.
[Næste artikel]